Begreppet “Form” inom musik samt recension av “lÃ¥tskrivar”-böcker….

Form inom musik och i musikstycken definieras som det utförande, arrangerande och hur de olika elementen inom musik är organiserade inom kompositionen.

Form innehåller olika element i musiken som t.ex  tonalitet, melodi, rytmik och uppbyggnadsdelar.

Ett musikstycke som kommer från den europeiska kulturen har ofta repetiva moment för att lyssnaren ska få upplevelsen av igenkänning.

Som Jason Blume pratar om i sin bok ”6 steps to Songwriting sucess” så finns det inom populärkulturen en utförlig struktur som dessutom är mycket analyserbar ur både musikskaparens synvinkel men också ur ett åhörar-perspektiv; ”Varför är det så att vissa låtar blir hits och andra inte?

Uppbyggnaden är återkommande samma inom västerländsk populärmusik; repetiva verser, bryggor och refränger där verserna har samma melodiuppbyggnad men olika text. Refrängerna däremot har både samma melodi och text vid alla repetitioner.  Bryggorna kan vara repetiva melodier med en annan ackorduppbyggnad som bryggar över till refrängdelen och de innehåller ofta samma ord eller åtminstone meningsuppbyggnad. Ett vanligt förekommande moment är också ett så kallat ”stick” som sticker ut ifrån den övriga musiken i form av nya ackordföljder och kanske till och med bryggar över till tonartsbyten. Detta är vanligast inom ballader eller melodifestivalkompositioner.

Jason Blume går alltså noggrant igenom låtstrukturer och undervisar i hur man ska tänka när man gör ”hit”-låtar. Det gäller allt från det musikaliska till textutformning. Och ja, det är ju helt enkelt en analys av hur saker och ting redan ser ut just nu. Men jag är extremt kritisk till denna bok som jag nu köpt och tyvärr slängt bort tid till att läsa. Och jag ska strax berätta varför. För att det som Blume missar som är något så otroligt uppenbart i en ärlig analys av vår populärkultur av musik är det faktum att det är tyvärr inte låten som gör artisten utan tvärtom. För att dessa strukturer som utgör en så kallad ”hit-låt” finns där endast för att människor tycker sig kunna analysera att hitlåtar är på ett visst sätt. Jag vill bestämt hävda att så inte är fallet. Det vi ser idag är artister och de marknadsförs på ett visst sätt. Då spelar det inte någon roll vilken struktur musiken har. Beyonce är ett levande bevis på detta. Hon har inte dessa skrivna regler för hur musiken är utformad och gör sina arrangemang hur hon vill. Det finns fler exempel på detta. Det allra mest talande exemplet för detta är Beatles Srg Peppers lonely heart club band. Det var väldigt exprementiell musik och ligger otvivelaktigt inte inom ramarna för Jason Blumes så kallade ”hit-låts analys” och blev en sådan exceptionell succé, läs ”hit” , så att albumet till och med blev titulerat; ”The greatest album of all times”

Musik är i ständig förändring och det är marknadskrafterna som styr. Och marknadskrafterna gillar artisterna och deras uttryck. Jag vill hävda att musiken och dess utformning är sekundär till en viss grad. Marknadskrafterna styr även musiklyssnandet när det gäller modern musik. Men där kan man inte prata om ”hit-tänkande”  Trance, dance och electromusik utvecklas hela tiden av musikskapare som inte behöver tänka i nÃ¥gon mall. Och a&r:s är idag väldigt instuderade pÃ¥ vad som är inne just nu och tar efter dessa musikskapare. —Källa: Wikipedia

Boken utgjorde helt enkelt en analys av hur saker och ting redan såg ut just då. Boken är ju från år 2001 ! Med andra ord så är den 13 år gammal!

Inom nutida populärmusik så är det numera vanligt att introt innehåller en del av refrängen och refrängen är förlängd med en så kallad ”hookigare” del. Numera är det även vanligt med en hel del uppbyggnad mot refrängen, vilket kan innebära att ”beatet” stoppar i början av refrängen. (Swedish house mafia- Dont you worry child) och att man därefter ”bygger upp” med olika svep-effekter för att kulminera i refränghooken. Detta är en utveckling mot hur populärmusiken var i 2001, då det nästan var otänkbart att skapa tomrum i början av refrängen. Då gjorde man tvärtom. Man hade flest instrument i början av refrängen. Så boken är intressant att läsa endast ur ett historiskt perspektiv, med viss reservation förstås.

På tal om historia så tänkte jag övergå till en analys av musikalisk form på den klassiska tiden, innan den moderna popmusiken fanns.

Även då fanns det olika typer av former eller mallar som musikstycken höll sig inom. Den första heter ”Simple binary form” och handlar om tidig komposition från 1700-talet med Bachs sviter vilka hade en levande kontrastlös form vilket betyder att musiken hade  dock en tydlig ackordföljd men med en tonalitet och harmoni  som ”färdades” mellan och till de olika ackorden. Barockmusiken som den numera kallas hade också en väldigt specifik bas (barockbas).

Det finns också Ternary form, vilket innehåller en A del och en B del. Och formen är ofta ABA. Visor har ofta denna form.

Sonata form är en form som ligger mellan Binary och Ternary formen och heter sÃ¥ för att den Ã¥terkommer ofta i Sonater. Strukturmässigt har den en A och B del som Ã¥terkommer till A – delen men är väldigt lik den formöverskridande Binary formen i sitt melodiska utförande. Dessa tre kan sägas vara de mest grundläggande formerna inom klassisk musik. Men det finns naturligtvis fler klassiska former som t.ex Rondo, Sonata-rondo och dessutom flera andra definitioner av musikalisk ”form” som man nästan kan skriva en hel bok om.

Lathund för låtskrivare av Eva Hillered är också en, som titeln avslöjar, i raden av låtskrivarhandböcker. Eva är själv låtskrivare och undervisar som sångcoach på kulturama. Boken handlar mycket om att peppa läsaren till att tro på sig själv som låtskrivare. Med ett öppet sinne och tron på att det nästan räcker med tre ackord för att förverkliga sig själv som singer-songwriter är väl att sälja ut konceptet som låtskrivare kan jag tycka. Att förminska yrket.

Återigen är jag rätt så kritisk till detta halleluja-koncept.

Om man tar en liknelse som beskriver hur jag känner inför detta så kanske man förstår mig. En person som har drömmar om att skapa en applikation får ju knappast en bok om att; ja det räcker med att lära sig hur man gör tre knappar så är du app-utvecklare! Då är du PROGRAMMERARE ! Är det inte att förminska yrket programmerare?

Ska man helst inte lära sig grunderna i html, systemutveckling och koda i ett applikationsspråk? Sedan efter några år kan man förverkliga sig som programmerare.

Vad kan dÃ¥ en person som drömmer om att bli singer-songwriter göra? Köpa Eva Hillereds bok? Nej, ta utbildningar i musikteori istället! Utveckla musikaliteten. Börja spela instrument, ta sÃ¥nglektioner. Ackordlära, kvintcirkeln, tempo,taktarter, noter osv osv. Det är en helt underbar värld av kunskaper man bara hoppar helt sonika över och tror att man ska skapa bra musikskapare av det. Jag tappar hakan. Detta händer ju alltsÃ¥ bara i detta yrke. Helt otroligt…

2 Responses to "Begreppet “Form” inom musik samt recension av “lÃ¥tskrivar”-böcker…."

  1. Pretty section of content. I just stumbled upon your blog and
    in accession capital to assert that I acquire in fact enjoyed account
    your blog posts. Any way I will be subscribing to your augment and even I achievement you access consistently fast.

  2. I blog quite often and I truly appreciate your information. Your article has truly peaked my interest. I’m going to book mark your website and keep checking for new details about once a week. I opted in for your Feed too.|

Leave a Comment

You must be logged in to post a comment.