Analys filmmusik; diegetisk kontra icke-diegetisk

Musik påverkar film något otroligt fenomenalt, en skräckscen som helt plötsligt får ”Benny Hill” musik spelad blir plötsligt banal och lite löjlig. Samtidigt som en oskyldig barnmelodi med en dissonant bordunton kan göra scenen väldigt skräckinjagande. En bild kan bli vacker, varm, spännande, rolig, läskig, konstig, melankolisk, tuff, cool, snäll ja allt man vill ha den till i sin uppbyggnad, helhet och utformning. Detta handlar alltså om musik som filmskaparen vill ha med för att skapa en stämning eller känsla i filmen och kallas för icke-diegetisk musik, stämningsmusik. Något som är stämningsmusik är något som inte finns i själva berättelsen eller rättare sagt i den föreställda verkligheten.

Diegetisk musik är alltså musik som finns inne i själva berättelsen, som karaktärerna i filmen hör och upplever.

Musik kan också bära underliggande symbolik, som Claudia Gorbman pratar om i sin ”Narrative Film Music”, där en musikslinga som spelades i ”huvudstoryn” (diegetiskt) kan spelas upp i en ”substory” för att förstärka att karaktären minns något från ”huvudstoryn”. Då behandlar hon fenomenet som kan uppstå i vissa fall; diegetisk musik som blir icke-diegetisk. Hon förklarar också att den diegetiska (verkliga för berättelsen) musiken också i många fall kan spela samma roll som den icke-diegetiska (stämningsmusiken)

Både ”Film Music” och ”Narrative Film Music” pratar om de tidiga stumfilmerna. Det är intressant att läsa i ”Film Music” om hur musiken utvecklades från att vara ren klassisk pianomusik till att bli väldigt specialiserad musik som anpassade sig efter olika stämningssekvenser i filmerna. Det mest intressanta tyckte jag att många av de komponerade stämningshöjarna som skrevs av dessa pionärer hänger kvar än idag! Och det kan man faktiskt tänka sig när man lyssnar på det boken tar upp; dim 7 (tre mollterser på raken) representerar skurkar. Det låter lite ju skurkaktigt á la tidigt 1900-tal!

Hollywood vidareutvecklade filmmusik till en stor grad, och det var många gånger symfoniska stycken och storslagna verk med många olika instrument knutna till filmen. Här utvecklades också musikaler som blandade diegetisk och icke-diegetisk musik och tecknade filmer som skapade sin speciella genre med disney i spetsen.

 

 

 

Jean Cocteaus film Orphée från 1950:

Här är musiken diegetisk och fyller flera funktioner. Dels skapar musiken en sorts lättsam stämning som ger en paradoxal känsla i förhållande till det som händer i filmen; man introduceras till en tillsynes god atmosfär och omgivning som förändras i förhållande till karaktärernas dramatiska sinnesstämningar. En karaktär är fylld av allvar, en är full och redlös och en annan är arg. (kvinnan)

Detta skapar i kombination med den lättsamma musiken en förstärkt dramatik som faktiskt Claudia Gorbman refererar till fast i ett annat filmexempel. Ett exempel där en kvinna är på ett disco (med diegetisk disco-musik) som får ett meddelande om att hennes käresta har omkommit och där discomusiken ändå fortsätter att spela.

En annan funktion som denna diegetiska musik bidrar till är att knyta ihop de olika filmsekvenserna till en samlad miljö. Bilderna är nämligen väldigt spretiga och intrycket blev att det egentligen inte kändes som om filmsekvenserna hörde ihop. Jag testade att stänga av musiken och fann att jag upplevde det som om man klippte mellan olika lokaliseringar, men med musiken på så knöts säcken ihop till en miljö.

Den sista funktionen som musiken hade var att den höjdes i vissa scener och sänktes i andra scener vilket gav ytterligare en lokaliseringsfunktion.

 

 

Sergej Eisensteins film Alexander Newski (1938) med musik av Sergej

Prokofjev:

Förutom att musiken, som för övrigt är icke-diegetisk, skapar en skräckinjagande uppbyggande spänning så fyller den funktionen av att maskera att där inte finns något ljud. När musiken spelas hörs inga hästhovar, tal eller annat. Den skräckinjagande stämningen i musiken höjs varje gång fienden visas i bild. Man porträtterar fienden som anfallande och de som närmar sig, medan de som blir attackerade står oroligt och ser på. Fienden visar heller inte sina ansikten vilket icke-fienderna gör. När icke-fienden visas spelas melodramatiska toner som ska ge upphov till sympati.

Så fort attacken sker blir det helt tyst i musiken och då hörs plötsligt det autentiska ljudet. Detta ger en väldigt bra filmatisk effekt och det är många filmer som har gjort samma sak.

I Oxford online så refereras det till just denna film som en anti-Nazi episk film och Prokofiev, som ju var kompositör, var känd för att synkronisera stämningen i sin musik mycket väl med det visuella. Han använde sig även av lite annorlunda, o-ortodoxa metoder som refererades som ”novel recording” för att därigenom skapa en önskad filmatisk effekt. Exempelvis medvetet skapa distortion.

 

 

Källa: ”Narrative Film Music” by Claudia Gorbman -  Yale University press

Källa: ”Film Music” Oxford Music Online

 

 

 

 

 

 

 

 

One Response to "Analys filmmusik; diegetisk kontra icke-diegetisk"

Leave a Comment

You must be logged in to post a comment.