Analys av Henrik Stannovs ”Musikjuridik – handbok om upphovsrätt och musik”

Kort resumé av bokens innehåll

Denna upplaga av boken är reviderad och uppdaterad för de bestämmelser som gäller år 2014 och behandlar inte bara upphovsrätt, men även avtalsrätt, och de närstående rättigheter och regelverk som musikbranschen rör sig inom.

Den har fyra kapitel och en sektion med bilagor och är utformad i formspråket som gäller för handböcker.

Informationen delas in i förklarande sektioner med tillhörande rubrik. I vissa kapitel delas informationen även in i bokstavsordning.

I första kapitlet som heter ABC om upphovsrätt och avtal informeras läsaren till vad som komma skall i en kort introduktion som sedan följs av en övergripande förklaring av upphovsmannen som utövande konstnär och de organisationer som bevakar dennes intressen.

Efter detta kommer en upplistning med förklaringar och tillhörande rubriker med huvudrubriken ”Viktiga avtal” vilket sedan följs av ”Frågor och svar om upphovsrätt”. Även om det inte förklaras så är frågorna av karaktären FAQ, frequently asked questions, vilket i översättning betyder vanliga frågor. Man kan gissa sig till att dessa frågor är något som Henrik Stannov under sin karriär som chefsjurist ofta har fått höra och därför samlat i denna bok.

Kapitlet avslutas med fem sidor med rubriken ”Några tips och råd” vars titel stämmer bra överens med den tillhörande textens innehåll och som därmed inte behöver förklaras i nogrannare ordalag.

När kapitel två börjar ger författaren sig direkt in i att förklara vad upphovsrätten innebär och fortsätter med historiken kring denna. Efter historieskildringen handlar resterande text i kapitlet om lagparagrafer om upphovsrätt. Här börjar han med att förklara vad för slags verk som omfattas av upphovsrätten och fortsätter med att sammanfatta ensamrätten och gå in på ganska grundläggande detaljer om den.

Ensamrätten delas in i två huvuddelar; den Ekonomiska och den ideella rätten. Den ekonomiska rätten handlar om rätten till mångfaldigande och tillgänglighet för allmänheten i form av offentligt framförande eller uppspelande eller spridning. Den ideella rätten handlar om namnangivelserätt, respekträtt och titelskydd. Inom dessa områden berättar författaren även om inskränkningar, dvs undantag till dessa rättigheter. Sedan behandlas överlåtelser och upplåtelser av upphovsrätten där författaren berättar om förlagsavtal och avtalslicenser. Efter detta informeras läsaren om vad som gäller kring intrång i upphovsrätten, vidare till plagiatfrågor, sampling och piratkopiering. Slutligen handlar det om ”Ipredlagen” som trädde i kraft i 2009 med syfte att stärka möjligheterna för att komma tillrätta med intrång i upphovsrätten och andra internationella samarbeten som har samma avsikt.

I kapitel tre går boken in på de rättigheter som står den egentliga upphovsrätten nära och har ett samband med den skapande verksamheten inom musik, nämligen något som kallas ”Närstående rättigheter. Dessa bestämmelser återfinns i det femte kapitlet i upphovsrättslagen.

Dessa Närstående rättigheter  innehas av utövande konstnärer (musiker,artister), framställare av ljud eller bildupptagningar samt radio och tv-företag.

I det sista kapitlet, kapitel fyra har författaren skapat en musikjuridisk ordlista från A till Ö med förklaringar.

Efter detta följer sex bilagor, den första med lagtexten om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, den andra och tredje bilagan med upphovsrättsförordningen och sedan den internationella upphovsrättsförordningen. Vidare följer en bilaga med en liten svensk-engelsk ordlista, ytterligare en med lästips om litteratur inom samma område som boken i fråga och till sist ett sakregister.

 

Analys

Henrik Stannovs handbok om upphovsrätt och musik, Musikjuridik, är en väldigt koncis och informationsförmedlande bok som är rakt på sak. Inga krusiduller. Detta till skillnad från vår andra kursbok (All you need to know about the music business) vars fokus var inriktad på att förmedla budskapet på ett humoristiskt och personligt sätt. Konsekvensen av detta var att man fick läsa mycket kringliggande text för att få grepp om den relevanta informationen. Med denna bok var det alltså precis tvärtom.

Jag kan alltså som sagt konstatera att Henrik Stannovs bok är raka motsatsen till detta, vilket också utgör den huvudsakliga orsaken till varför jag gillar den. Eftersom informationen är förmedlad så konkret så går det fort att hitta det man letar efter, varför det ju så passande kallas för en ”handbok”.

Indelningen och strukturerandet av informationen var gjord på ett mycket smart och pedagogiskt sätt. Det är alldeles uppenbart att boken är utformad så att det inte ska krävas några förkunskaper för att läsa den.

Det var bra att boken inkluderade historik och en bredare internationell vinkel i ämnet. Här kunde det måhända vara på plats för författaren att fördjupa sig lite till i detta. Jag saknade lite mer detaljinformation om skillnaderna i upphovsrätten länderna emellan; det enda som författaren hade med var den övergripande skillnaden mellan den anglosaxiska och den kontinentaleuropeiska traditionen vilket hjälpte något men inte mycket.

Denna typ av bok kan möjligtvis vara svårare att ta till sig. Varje mening är sprängfylld av information som måste bearbetas och förstås vilket leder till att man kanske inte läser boken lika obesvärat som en roman.

En annan negativ aspekt, förutom diverse stavfel och rubriker som hamnat i sidfot, är att boken inte i första anblicken utger sig för att vända sig till en specifik målgrupp. I bokens titel och beskrivning sägs det snarare handla om generella kunskaper i branschen. När man läser boken blir det däremot genast uppenbart att boken vänder sig till upphovsmän eller musikutövare. Inte till branschmänniskor. Det börjar redan i första kapitlet med ”Några tips och råd” som dessutom formulerar texten i ”du-som-är-upphovsman”.

Det är alltså många meningar i denna bok som ”duar” den tilltänkta läsaren och indikerar denna riktade målgrupp.

Detta förfarande är högst irriterande eftersom det inte förvarnas om detta i varken titel eller resumé. Jag kunde ju lika gärna arbetat på ett skivbolag, produktionsbolag eller liknande och velat läsa en bok om musikjuridik. Att då efter att ha köpt boken och bläddrat i den upptäckt att denna bok egentligen var alldeles för specifikt tillämpad till den ovan nämnda målgruppen kan ju då kännas som att ha köpt grisen i säcken.

Dessutom tycker jag att detta gör att den är alltför ensidigt reflekterande vilket i sin tur leder till en partiskhet som förvisso kan behövas ibland men förlorar udden av seriositet. Självklart är det svårare för upphovsmans-parten att hålla koll på regelverk och inte bli lurad men misstänkliggörandet av att parten som skapar arbetstillfällen har dolda agendor är heller föga konstruktivt.

Lagparagrafer i all ära, det är ju kul att läsa dem, men jag kan tycka att det är bättre att hänvisa till internetsidor som håller sig uppdaterade istället.

 

 

 

 

 

Bilaga: Upphovsrätten i en föränderlig värld

Varför en bilaga?

Jag vill börja med att be om ursäkt för att min uppsats i ämnet inte kunde hålla sig till två sidor som det var bestämt. Det var helt enkelt så att jag kände att jag hade mer jag ville ha sagt i ämnet.

Nu skulle vi ju välja bok att skriva vÃ¥r uppsats om och mitt val föll pÃ¥ ”Musikjuridik – handbok om upphovsrätt och musik” vilket var väldigt naturligt för mig eftersom jag är väldigt intresserad av upphovsrättens tillämpning i den musikjuridiska världen. Dessutom har jag ocksÃ¥ en stor fascination av att veta hur upphovsrätten kan bibehÃ¥llas eller förändras i en värld med marknadskrafter som drar i den Ã¥t alla hÃ¥ll och kanter. Därav denna bilaga.

Debatten om upphovsrätt och Epidemic sound.

Igår medverkade jag som gäst på Stim Music expo i Stockholm och i en av deras programpunkter var temat ”Kollektiv kontra friköpt musik”. Där hade de bjudit in Epidemic sound och några andra gäster, bl.a Alfons Karabuda, ordförande i SKAP, Daniel Bengtsson, låtskrivare och även Martin Carlberg som också är låtskrivare.

Epidemic sound är ett musikbolag som lever på att förmedla musik från musikskapare till Tv samt film. Det som är det kontroversiella med detta är att Epidemic sound skriver kontrakt med upphovsmännen där dessa överlåter upphovsrätten till bolaget.

Inte nog med att upphovsrätten överlåts till Epidemic sound, detta görs alltså på livstid. Det finns alltså ingen chans för upphovsmannen att få tillbaka sitt verk.

(Jag råkade in i en diskussion om detta på nätet, på en status som handlade om Epidemic sounds, där jag då påpekade detta förfarande med upphovsrätten och tillade kanske en aning krasst att jag nog tycker att man borde bojkotta Epidemic sounds.I sammanhanget måste ändå också nämnas att det ändå från min sida endast handlade om åsiktsförmedling i kombination med att förmedla lite fakta om det var någon som hade missat den. Diskussionen på detta inlägg på facebook som följde blev sedan allt annat än i god ton. Det råkade nämligen förhålla sig så att mitt inlägg inte hade setts med blida ögon av en låtskrivare som jobbar på Epidemic sounds som heter Martin Carlberg. Personangreppen mot mig haglade som en regning höstdag så där som det kan bli på facebook. Jag kallades ointelligent, omnipotent, arrogant besserwisser och bortskämd. Att jag inte hade någon grund i det jag sade och inte visste vad jag pratade om. Trots att jag förklarade min akademiska bakgrund inom just musik och också ytterligare påpekade att det ju var ren åsiktsförmedling detta med att bojkotta ES. Dessutom länkade jag till en artikel om Epidemic sounds och deras övertagande av musikskaparens upphovsrätt av Alfons Karabuda ordförande i SKAP för att just ge mer grund i mina påståenden. (Bortskämd är jag ju förvisso med att ha jobbat som entreprenör inom musik sedan 2005 samtidigt som att vara ensamstående och uppfostrat min son på 8 år och pluggat på universitetet utan att ta CSN för att jag istället arbetat 100%. Jodå. Nu har jag gnällt klart.))

Sedan som ovan nämnt så stod ju Martin Carlberg där i egen hög person! På Stim music expos scen och skulle debattera i detta ämne.

Det som behandlades i debatten var just upphovsrätten i samband med Stim. Vissa ansåg att upphovsrätten inte fungerar så bra längre, att Stim är en tungrodd organisation, att det finns ett behov för Epidemic sounds som också utgör orsaken till varför de finns. SKAPs ordförande Alfons Karabuda var lysande i sina debattinlägg och sin retorik och förmedlade mycket av det jag tycker. Att upphovsrätten inte kan kränkas eller upplåtas på detta ödestigra och oåterkallerliga vis. Och att upphovsrätten till och med är en del av våra mänskliga rättigheter. Sedan uppkom såklart andra vinklar där man bland annat menade att man måste ju få välja själv huruvida man vill upplåta sin upphovsrätt eller ej. Detta håller jag ju såklart med om.

I nuläget kan man inte vara medlem i STIM samtidigt som man är kontrakterad till Epidemic Sounds (ES). Med andra ord så kan man inte göra en uppdragslåt som man säljer till ES och samtidigt anmäla sitt livs bästa låt till STIM. (Den låten man inte säljer till ES)

Kan man då tänka sig att man gör en massa intetsägande låtar i rätt form som man bara kan sälja iväg för en engångssumma? Och strunta i upphovsrätten för dem. Jodå absolut.  Jag kan väl tänka mig att följden kanske blir att man aktar sig för att skapa något alldeles för bra och speciellt bara.

Och att man sparar sina bästa alster i en byrålåda istället för att sälja dem. (Efter att man har skickat dem till sig själv på en CD i ett kuvert med poststämpel som man behåller oöppnat.) I princip så kan man ju göra det för man äger ju automatiskt upphovsrätten till sina låtar. Och om man inte väljer att skicka iväg dem till Epidemic så kan man ju spara dem tills kontraktet med Epidemic Sounds har löpt ut.

Det uppstår ändå en massa kritik mot ES från min sida.

En otroligt viktig sak som inte behandlades i denna debatt var ju det faktum att ES har ju rättigheterna till låten på livstid. Om nu upphovsmannen ska strunta i upphovsrätten så borde ju då rimligtvis ES göra detsamma då.  Annars kan det hända massa knasiga saker! Nu kommer jag lista lite av de knasiga saker som kan hända för att illustrera detta. Och för enkelhetens skull följer jag Henrik Stannovs princip av att textmässigt förutsätta att just du är en upphovsman!

Vad händer om man efter kontraktstiden med ES har komponerat en lÃ¥t som lÃ¥ter för likt en lÃ¥t man tidigare skapat och sÃ¥lt till ES? DÃ¥ kan ju ES gÃ¥ till domstol och säga att du har gjort ett plagiat pÃ¥ ett verk….som du faktiskt skapat själv! Oh vilken paradox…

Vad händer om låten du sålt till ES används vid ytterligare tillfällen än det det såldes för ursprungligen, exempelvis i ett större sammanhang, exempelvis till en radiohit eller en känd TV-serie? Tja det som händer är ju att eftersom du överlåtit upphovsrätten till verket så kan du ju inte göra något alls. Du kommer aldrig mer att tjäna pengar på den låten du en gång skrev.

Vad har hänt med marknaden sedan Epidemic Sounds har kommit in på den? Priserna för att skapa musik till film och TV har sjunkit och standarden har sjunkit.

Vad händer med din ideella rätt när din låt kommer med i en TV-serie genom Epidemic Sounds? Istället för att det står ditt namn som upphovsman så står det Epidemic sounds. Dessutom har ES rätt att ändra titel, arrangemang, form, m.m. utan att konsultera eller rådfråga dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slutsats

Vi kan nog vara säkra på att aktörer som ES kommer att finnas. Kanske kommer de ta åt sig kritiken och endast överta upphovsrätten för verken i en begränsad tidsperiod för att lämna tillbaka upphovsrätten till orginalförfattaren? Vem vet.

Vad händer då med upphovsrätten i framtiden? Kritiker menar att den borde förnyas och förbättras men många gånger handlar detta om försämringar för upphovsmannen. Att skyddstiden borde minska och att det organisatoriska ekonomiska insamlandet ska fördelas på fler parter än bara STIM. Att nerladdning via internet borde vara tillåtet. Men vad leder detta egentligen till?

Jag tror att det skulle leda till sämre kvalitét på musiken och att branschen skulle långsamt förfalla. Att vi har intresseorganisationer i världen som samverkar och bevakar internationellt stärker upphovsrätten oerhört. Vad skulle hända om fler aktörer ger sig in i spelet? Då skulle dessa aktörer behöva ta mer del i upphovsrätten för att kunna konkurrera med varandra och det skulle inte gynna upphovsmannen.

Istället ser vi världen runt hur upphovsrätten stärks mer och mer. Det skapas fler lagar för detta och att bryta mot upphovsrätten ger också längre straff. Dessutom har skyddstider förlängts istället för att förkortas. Så trenden går mot att upphovsrätten stärks mer och mer i framtiden.

Nu måste man bara se till så att den alltmer ökade streamingen hinner ikapp med att ge rättvis utdelning till upphovsmän, men jag tror vi kommer att komma dit så småningom.

 

 

No comments yet.

Leave a Comment

You must be logged in to post a comment.